Tankar om bränders historia från Hälsingland

I skrivande stund sitter jag i en lågstadieskola i Färila i Hälsingland. Skolan används som ledningsplats i släckningen av bränderna här uppe och jag är på plats med min hemvärnsbataljon. Det är inte första gången jag gör något sådant här – jag var med i branden i Sala 2014. Och antagligen kommer det heller inte bli den sista gången. Klimatet blir ju varmare.

(Och nu för att ingen ska få fel bild: jag är med i bataljonsstaben. När jag släcker bränder är det alltså i egenskap av administration och koordination över radio, inget halsbrytande företag med eld, gnistor och brandslang).

Under ett nattpass vid radion läste jag en artikel av David Garrioch som menar att också bränderna har en historia. Förmoderna städer, ofta byggda av trä, brann ofta. Hela städer kunde brinna ned på grund av en ofördelaktig vind, en dålig skorsten, någon som slarvat med pipan. Ur ruinerna har sedan hela städer fått återkonstrueras, återbefolkas. Sådana bränder är vi sedan 1900-talet förskonad från. Våra hus är nu byggda i andra, mindre brandfarliga, material. Vi hanterar allt mer sällan eld.

A painting showing the great fire of London, 4 September 1666, as seen from a boat in vicinity of Tower Wharf
Branden i London, 4 sept 1666 förstörde stora delar av staden. Målning av okänd konstnär.

Men Garrioch menar att brändernas historia är mer nyanserad än så. Istället för att dela in historien i två skeenden, ett första där människan plågades av återkommande brandkatastrofer och ett andra där dessa problem är lösta, så menar han att brandfarorna har skiftat genom historien, och att människor alltid har organiserat sig för att stävja dessa.

Medan den lilla istiden (från medeltid till 1800-talet) visserligen medförde ett kallare klimat så resulterade den också i ett större behov av eldning för uppvärmning, vilket ökade brandfaran.

1800-talets industrialisering minskade visserligen byggandet i trä och men medförde å andra sidan industriella lagerlokaler med eldfarligt gods som kunde skapa katastrofala bränder.

Och så vidare.

Garriochs artikel är kanske inte så märkvärdig (Ja, självklart har brändernas villkor skiftat genom historien!), men är ändå en tröstande påminnelse i denna skogsbrandssommar. Människor har alltid levt farligt nära elden.

(GARRIOCH, D. (2018). Towards a fire history of European cities (late Middle Ages to late nineteenth century). Urban History, 1-23.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *