Karin Boyes minnessten

Det finns en dikt av Hjalmar Gullberg som alltid får mig att gråta. Det är till och med så att jag har svårt att prata med människor om just den dikten, för att jag blir omedelbart tårögd, rösten stockar sig. Den heter Död Amason och handlar om Karin Boyes självmord. Hon efterlystes som försvunnen från Alingsås samma dag som trupper från Nazityskland rapporterades ha slagit sig igenom Thermopyle-passet i Grekland, just det bergspass där 300 spartaner sägs ha uppehållit perserarmén under persiska kriget 480 f.Kr. (Ja, ni har väl sett 300?).

Dikten ställer Karin Boyes död sida vid sida med spartanernas och de moderna grekernas, som om de alla på sätt och vis är kämpar mot en övermakt, kämpar som faller för frihet och medmänsklighet. Och ja, det är ganska grandiost. Men jag rycks ändå med. Den slår an på något som jag inte kan värja mig mot.

Så jag började läsa om Karin Boyes sista tid i livet. Hon levde tillsammans med en annan kvinna, Margot Hanel, i Stockholm men reste ned för att vara med sin väninna, Anita Nathorst, i Alingsås. Hennes väninna var döende i bröstcancer.

I Alingsås skrev Karin Boye Kallocain, en dystopisk roman om att leva i en totalitär stat, och om hur inget förtryck i längden är möjligt om människor tala öppet med varandra. Dystopin föregår 1984 och är på många sätt en mörkare, men också medmänskligare bok än Orwells roman. Den kom ut på hösten 1940 och Karin Boye medverkade på en högläsning ur boken i det då ockuperade Köpenhamn.

File:K Boye.jpg

Tillbaka i Alingsås brottas hon med självmordstankar, balanserar livslust och med dödslängtan. Upptäcker vad hennes döende vän betyder för henne. Diskuterar med Iwan Bratt, psykoanalytikern som hennes vän varit sekreterare åt. Hennes bror, Ulf Boye, skriver senare att ”Jag kan tyvärr inte säga att jag tyckte om denne Ivan Bratt. Han verkade alltid litet påträngande och kom med icke dithörande personliga, lite närgångna frågor och han stödde sig på sin auktoritet. Det är möjligt att detta är typiskt för en psykoanalytiker, men jag märkte att han förstått mycket litet av Karin. Han hade ju heller aldrig psykoanalyserat henne.”

Iwan Bratt

Och en dag så försvinner hon. Hon tar en flaska vichyvatten och sömntabletter med sig. 4 dagar senare, den 27:e april finner en skallgångskedja henne, ihopkurad, halvliggande bakom en stor sten, i en skogsdunge på en klippa med utsikt över Alingsås. Stenen där de fann henne kallas nu Karin Boyes Minnesten och ligger ungefär 1,5 km ifrån Alingsås tågstation. Det är en lugnt och vacker plats, om än inget speciellt.

Och jag vet inte varför jag var tvungen att besöka platsen. Och jag vet inte varför dikten slår an så på mig. I avslutningens skriver Hjalmar Gullberg, För Thermopyle i vårt hjärta/ måste några ge livet än. Vad menar han med det? Vårt hjärtas Thermopyle? Att kämpa mot övermakten som är de mörka känslorna inom sig? Eller att kämpa för medmänsklighet, för människokärleken?

När jag står vid stenen smälter det i alla fall samman, världens tragedier och den individuella människans tragedier. Och så står jag där och sentimentalgråter i en skogsdunge utanför Alingsås centrum.

Sen beger jag mig hem igen.

 

Död amazon, av Hjalmar Gullberg:

Svärd som fäktar mot övermakten,
du skall brytas och sönderslås !
Starka trupper ha enligt T.T.
nått Thermopyle, Greklands lås
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt, när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningkören skall evigt handla
om Leonidas’ nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades,
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

(hämtad från http://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/dod-amason.shtml)

Ett utdrag ur brodern, Ulf Boyes dagbok kan man läsa här: http://www.karinboye.se/om/artiklar/ulf-dagbok-alingsas.shtml
En fin redogörelse över Karin Boyes sista dagar kan läsas här: http://www.gp.se/kultur/kultur/hon-tog-sitt-liv-i-en-skogsdunge-i-alings%C3%A5s-1.198831

Bilderna är som vanligt hämtade från wikipedia.

Tankar om bränders historia från Hälsingland

I skrivande stund sitter jag i en lågstadieskola i Färila i Hälsingland. Skolan används som ledningsplats i släckningen av bränderna här uppe och jag är på plats med min hemvärnsbataljon. Det är inte första gången jag gör något sådant här – jag var med i branden i Sala 2014. Och antagligen kommer det heller inte bli den sista gången. Klimatet blir ju varmare.

(Och nu för att ingen ska få fel bild: jag är med i bataljonsstaben. När jag släcker bränder är det alltså i egenskap av administration och koordination över radio, inget halsbrytande företag med eld, gnistor och brandslang).

Under ett nattpass vid radion läste jag en artikel av David Garrioch som menar att också bränderna har en historia. Förmoderna städer, ofta byggda av trä, brann ofta. Hela städer kunde brinna ned på grund av en ofördelaktig vind, en dålig skorsten, någon som slarvat med pipan. Ur ruinerna har sedan hela städer fått återkonstrueras, återbefolkas. Sådana bränder är vi sedan 1900-talet förskonad från. Våra hus är nu byggda i andra, mindre brandfarliga, material. Vi hanterar allt mer sällan eld.

A painting showing the great fire of London, 4 September 1666, as seen from a boat in vicinity of Tower Wharf
Branden i London, 4 sept 1666 förstörde stora delar av staden. Målning av okänd konstnär.

Men Garrioch menar att brändernas historia är mer nyanserad än så. Istället för att dela in historien i två skeenden, ett första där människan plågades av återkommande brandkatastrofer och ett andra där dessa problem är lösta, så menar han att brandfarorna har skiftat genom historien, och att människor alltid har organiserat sig för att stävja dessa.

Medan den lilla istiden (från medeltid till 1800-talet) visserligen medförde ett kallare klimat så resulterade den också i ett större behov av eldning för uppvärmning, vilket ökade brandfaran.

1800-talets industrialisering minskade visserligen byggandet i trä och men medförde å andra sidan industriella lagerlokaler med eldfarligt gods som kunde skapa katastrofala bränder.

Och så vidare.

Garriochs artikel är kanske inte så märkvärdig (Ja, självklart har brändernas villkor skiftat genom historien!), men är ändå en tröstande påminnelse i denna skogsbrandssommar. Människor har alltid levt farligt nära elden.

(GARRIOCH, D. (2018). Towards a fire history of European cities (late Middle Ages to late nineteenth century). Urban History, 1-23.)